En helt vanlig dag som Kure Kure Martin

Efter en förmiddags uppvaknande på kontoret kände jag att lite kaffe kunde vara på sin plats. Jag kom då att tänka på min fantastiska upplevelse i kaffefabriken varför jag helt enkelt kallade på mina arbetskamrater AT-AT och Elle för att gemensamt ta oss dit. Kollektivtrafik är en självklarhet.

Väl där passade vi på att med våra flottiga små prinskorvsfingrar pilla på diverse exklusiva kaffemaskiner, exempelvis denna:



...för att sedan, med vårt goda omdöme, försöka trimma en maskin då vår magkänsla sade oss att man med all säkerhet kunde pressa ur lite mer effekt än standardkonfigurationen:



Vid den här tiden började vi bli trötta varför vi valde att bege oss till det hemliga rummet för att dricka exklusiva kaffesorter som kreti och pleti aldrig kommer att få möjlighet att dricka. Den obildade massan... i laugh at them!

Efter lite Kopi Luwak, Galapagos, San Domingo, Nepal Malabar och Kinesiska bönor så rundade vi av med lite Etiopiska Kifebönor som verkligen visste hur de skulle kittla tungans alla zoner.

Nu kände vi oss nöjda och begav oss hemåt för att ta tag i kvällens sysslor.

Väl hemma blev det diverse guldkantsbidragande upplevelser i såväl social som kulinarisk anda innan jag och Jenny rundade av kvällen med varsin Tiramisù. Var det verkligen befogat efter en dag med så många njutningsögonblick för gommen tänker du säkert nu. Då kan jag bara säga en sak: Skulle du kunna säga nej till den här mannen?:



The price was wrong, but the man is right!

Detta var alltså en helt vanlig dag i mitt liv, och då är det ändå bara tisdag...

Dagens Jenny

Trogna bloggläsare vet att Jenny har studier som sin vardagliga huvudsysselsättning. Den senaste tiden har hon känt sig aningen rastlös och inte riktigt varit tillfreds med de platser hon studerat på (skolan och hemmet) då hon upplever vissa problem med koncentrationen.

I veckan gick det så långt att hon ringde mig på jobbet och sade att hon efter noggrant övervägande gett sig själv diagnosen DAMP. Jag noterade hennes tankar men kunde inte riktigt acceptera hennes teori som en komplett sanning varför jag sade att slutsatsen kanske var aningen förhastad och att vi nog inte skulle agera omedelbart i frågan. Jenny fick då en viss desperation i rösten när hon utbrast:

"Vaddå, skall jag bara dampa runt här hemma!?!"

Lekmän på området får gärna komma med ogrundade förslag på självmedicinering eller häxbrygder.

All makt åt moderdatorn!

Tack vare hårt jobb, skatteplanering och lömsk taktik har jag nu blivit ägare av en ny dator. Valet föll på en svart MacBook med 4 GB RAM. Skall man göra Martin glad så skall man vara frikostig med arbetsminnet. Jag är glad.

Som ni nog förstår så påverkar detta hierarkin i familjens datapark. Den gamla G4:an går nu från att vara moderdator till att vara Data non grata. Det svänger snabbt i den här branschen. Vår 12" PowerBook lever dock vidare på sitt format och lurar i vassen som en ständig vapendragare till aktuell moderdator.

Leve MacBook! Död åt gamla G4:an!

Långa textstycken är jobbiga att läsa.

Detta meddelas endast på detta sätt.

Vem är jag att föra er bakom ljuset?

Jag tror aldrig jag har fått så många mail, brev och telegram som efter mitt förra inlägg. Jag underskattade er läsare när jag trodde att jag kunde ge en illusion av att jag träffat Grimace i Stockholm. Precis som så många av er påpekat så har jag gjort ett fotomontage på mig och Grimace. Här är originalbilden:



Till mitt försvar vill jag försöka få er att förstå den press man har hängande över sig som bloggare. Varje inlägg måste slå det senaste och vara roligare, intelligentare och mer sofistikerat för att läsarna inte skall svika och gå vidare till nästa blogg och tycka att den är "the shit" istället.

Jag tror ni kan förstå varför jag inte ville publicera originalfotot från Stockholmsresan när ni får se det:



Hur mycket street-cred har Barbapapa? Ingen imagehöjare direkt.

Jag hoppas att ni inte tappat allt förtroende för mig då jag lovar att detta var en engångsföretelse som icke skall upprepas. Meningen med min blogg är ju trots allt att ge er korrekta ögonblicksbilder av vardagen och samhället ur en helt vanlig medborgares perspektiv, fria från såväl värderingar som tolkningar. Ett objektivt fönster mot den svenska myllan. Ett tidsdokument att ta fram när dåtiden skall dissekeras.

Ge mig en chans till...

McDonalds - mer än bara mat

Utdrag från bloggen Beneath a Steel Sky

Att gå förbi McDonalds på S:t Eriksgatan under lördagar kan vara en sann skräck. Man är ledig, man är fri, på väg till lite shopping eller bara ute på promenad, och plötsligt står där i ens väg en onämnbar lila plump. Uttryckslöst liksom guppar han fram på trottoaren, fet som Elvis, hotfull som Den Onda Dockan. Allt kring honom känns bara så fel. Han är en ulv i fårakläder. Barnen har inte förstått det här, men den gredelina blobben är hotet mot allt vi håller kärt...

...Den där fetklumpen heter Grimace på engelska. Under mina efterforskningar kring honom har det framträtt en komplicerad bild. Ingenstans går att få reda på vad Grimace står för, vad hans roll är eller ens vad han är för något. Där de andra mer perifera karaktärerna ofta symboliserar en av McDonalds maträtter (tänk Mayor McCheese, Big Mac eller The Fry Guys) är Grimace ett mysterium. Hans agenda är höljd i dunkel. Ändå tillåts han vagga runt där på S:t Eriksgatan, uttryckslös med wobblande gångstil.

Att han verkar ha gått från att vara en av de onda till att nu föra en anonym icke-tillvaro gör ingenting bättre. En gång i tiden hade han tydligen dubbla uppsättningar armar (!) - för att han skulle kunna stjäla (!!) så många milkshakes som möjligt. Ja, ni hörde rätt. Han var Hamburglers capo. Där Hamburgler aldrig blev mer än en simpel rövare och inte på något sätt lyckades dölja vem han var verkar Grimace dock vara hal som en ål. Trots sitt dunkla förflutna poserar han idag med ett positivt uttryck och står numera, med endast ett par armar, och klappar bebisar på huvudet som om ingenting hade hänt.

Grimace är en sleeper cell. Han är djävulen i mitten av folkhemmet...

Är du orolig? Med rätta!

När jag i helgen besökte Stockholm valde jag att husera i de södra delarna av staden, enkom för att minimera risken att stöta på Grimace. Döm av min förvåning när jag i lördags helt plötsligt stod öga mot öga med denna gourmandernas Barbapapa!

Jag blev helt kall och stelnade till medan allt rörde sig i ultrarapid. Hjärnan sade spring men kroppen lydde inte. Jag hoppades på det bästa men fruktade det värsta när jag i ren desperation klev fram till Grimace. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna och lite kallprat om vädret och den senaste tidens ränteutveckling valde jag att lägga alla korten på bordet. Jag berättade öppenhjärtligt och respektfullt om den misstanke med vilken jag grundat mitt förakt för honom. Han visade sig dock vara helt oförstående och lade fram sin syn på allt som hänt.

15-20 minuter senare kändes det som om vi förstod varandra och jag tror nog att vi båda kände att vi har mycket gemensamt. Vid avskedet blev jag lite känslosam och kunde inte bärga mig utan bad att få ta ett foto på oss tillsammans. Han tyckte att det var en rolig idé och sade att det givetvis var helt ok. Tyvärr blundar han på bilden, men jag får vara glad för det lilla. En underbar person!



Obs! Grimace till vänster

Undra vad klockan gör nuförtiden?

Nu skall jag berätta en sak för er barn. Börja aldrig intressera er för klockor för detta är en synnerligen beroendeframkallande hobby. Skulle ni trots allt börja köpa klockor till höger och vänster så är det bara början. Innan ni vet ordet av så börjar ni intressera er för klockarmband. Det är här det börjar bli jobbigt. Du vet att du är där när klockarmbandet kostar mer än klockan.

Hur som helst så tänkte jag presentera mina två senaste tillskott på klockhimlen:



Eftersom jag inte vill göra någon av dem avundsjuk på den andre så fick de likadana klockarmband, om än i olika färger. Vi talar om varsitt Di-Modell jumbo classic aviator-band såklart.

Uren må vara anspråkslösa och enkla, men ack så fina.

Stöldchock!

Expressen idag:



Sammanfattning
Carola har spelat in en massa nya spår som hon endast sparat i mobiltelefonen, som nu blivit stulen.

Hon säger själv: "– Jag har skrivit en hel del men ganska mycket material försvann när jag tappade min mobil för ett tag sen".

Är damen fulständigt dum i huvudet? Svaret är givetvis nej. Inte för att hon motbevisat denna artikel utan för att hon av en slump släpper en skiva samma dag som artikeln publiceras.

Funderingar
Vad är värst? att Carola utger sig för att vara svagbegåvad eller att expressen agerar Carolas marionettdocka och försöker lansera hennes skiva i form av en nyhetsartikel. Visste ni förresten att trovärdighet baklänges blir bruttonationalpodukt?

Vidare spekulationer
Man kan inte undgå att fråga sig hur inspelningsutrustningen såg ut när allt material endast sparades i mobiltelefonen. Jag gissar att studion sett ut ganska exakt så här:

Dont hate the player, hate the game!

Formsvackan är total. Det finns inga ursäkter längre, trenden är allt för tydlig. En gång i tiden ledde jag Elitserien i hockeyspel här på jobbet med 5 vinster tillgodo. Det var då. Ni behöver bara kasta ett öga på tabellen här för att inse hur prekär situationen faktiskt är:



Vad beror nu detta på? En av orsakerna är min totala ineffektivitet i anfallszonen. Den förut så lyckosamma och hypereffektiva centern Mitch Baywatch ser nu mer ut som en statist i ett förlegat kostymdrama från Sussex i mitten av 80-talet.

Det finns dock en annan förklaring till korthusets kollaps, nämligen att vår vänsterback Butch Baywatch tappade benet i mitten av säsongen. Som vi alla vet är vägen tillbaka från tappat ben lång och snårig, vi skall inte ens tala om den tempoträning som krävs när man sedan blir fysiskt friskförklarad. Här kan vi se den ordinarie laguppställningen:



Ersättare för skadade Butch Baywatch är den gamle hjälten Vladimir Yevgenyevich Krutov ,eller Владимир Евгеньевич Крутов som vi kallar honom.



Nu tänker ni säkert: "Oj då, det var inte dåligt. Hur har de lyckats locka honom till laget, han måste ju sopa mattan med motståndarna". Visst har du rätt, om året var 1986. Nu är året dock 2007 och en avdankad 47-årig föredetting har inte mycket att hämta mot ett så pass kvalificerat motståd som Nyköpings Hockey 2005/06:



Frågan är alltså hur jag skall komma ur denna negativa trend. Jag måste börja vinna matcher. Många matcher. Jag har spenderat merparten av senaste veckornas arbetstid Här, dock utan resultat. vad göra?

Bedrägerichock!

Jag vill varna känsliga läsare för ett bildintensivt inlägg.

Idag skall jag helt kallt och utan samvetskval hänga ut mina egna föräldrar:



Vi kan kalla dem far och mor. Jag har i alla år trott att de är hederliga medborgare som värnar om sina medmänniskor och plikttroget står under samhällets regelverk. Båda har ju till och med varit poliser! Inte undra på att jag då blir chockad när jag genom en hemlig källa får ta del av några hemliga papper där man kan läsa detta:

Från dokumentet "hemställan om förtur i kö till kommunal barntillsyn" skrivet av "Far" för att få barntillsyn för "Bror" (5 år) och "Kure Kure Martin" (2 år). 24 november 1982.

"...Över huvud taget är han som nämnts en mycket känslig natur (anm. syftar på "Bror"). Brodern, "Kure Kure Martin", är vad vi hittills kunnat märka en stabilare natur och vad man kan kalla en "hårdare" typ."

Hyckleri!

Låt mig redogöra för sanningen
Om man med "hårdare typ" menar att jag brutalt stjäl leksaker från andra barn samt agerar "player" på skolgården så visst, skyldig.



Men som alla vet är sådant beteende bara en mask som döljer en känslig och osäker individ. Mitt verkliga jag såg vid den tiden mer ut på detta vis:



Om vi istället fokuserar på min bror så tror jag detta collage av slumpvist valda bilder från fotoalbumet talar sitt tydliga språk:



Här kan vi bland annat notera hur han:
• Spelar fotboll - hård sport
• Står och hänger "James Dean-style"
• Fredar oss från stora djur i skogen
• Tvångsmatar Kure Kure Martin med gammal mat

Sammanfattning
Som vi alla kan se är det uppenbart att detta brev var ett regelrätt bedrägeriförsök. Att peka ut bror som känslig och mig som hård är ju, som vi alla förstår, vansinne. Far och mor kan tacka gudarna för att staten är statlig (=är återhållsamma med sina ansträngningar) så att de inte "hann" undersöka saken närmare.

Nu tänker du säkert: "Men "Bror" och Kure Kure Martin har ju vuxit upp till två exemplariska gossar som tjänar landet med sin visdom och lyser upp folkets vardag med sin karisma och utstrålning, inte kan väl detta brev i slutändan varit negativt?" Förvisso har du rätt men det är principen det handlar om. Mina föräldrar vilseledde staten med sitt brev, men slutresultatet blev positivt. Det är då lätt att se mellan fingrarna och låta detta bero. Denna inställning är förkastlig i längden, det är ungefär som att tänka "Jag orkar inte rösta idag, en röst gör ändå ingen skillnad".

Kontentan av det hela är att jag vill uppmana er läsare att slaviskt följa alla regler och inte ta några egna initiativ. Lagar och regler är där för att följas, inte för att tolkas eller ifrågasättas.



Ps. glöm inte betala TV-licensen!

Kommentarer på det?

Jag skulle vilja dela ut en guldstjärna till de ambitiösa läsarna som lagt ner sin själ i kommentarsdebatten.

Jag tänker givetvis på inlägget Människor... där kommentarerna snittar 131,75 tecken, med en toppnotering på 193 tecken!

Keep up the good work kids!

Pang boom krasch

Trogna läsare vet att Jenny studerar på dagarna. Detta innebär bland annat hemtentor som skickas in via internet ("webben"). Efter varje hemtenta får man ett betyg som man antingen godkänner eller bestrider, gärna med en kommentar. Jenny tyckte idag att betyget var rimligt varför hon godkände detta med en käck kommentar till lärare. Slutet gott, allting gott? Nästan.

Jenny ligger senare i sängen och förbereder sig för sin skönhetssömn då hon plötsligt spärrar upp ögonen och förskräckt utbrister:

"Avslutade jag kommentaren med vänligen? Jag skrev väl inte Bitch!?"

Gränsen mellan otrevlig och väluppfostrad är hårfin då freudianska felskrivningar alltid ligger farligt nära till hands.

Människor...

Dagens aftonblad:


Det är sådant här som får mig att bli arg, genuint arg!

En kille på 17 år tatuerar in en stor drake på ryggen. Inga konstigheter så här långt. Mamman blir dock rasande, men inte på sonen (för hon kan ju inte ha misslyckats med uppfostran) utan på tatueraren. Hon uttrycker att hon tycker det är fruktansvärt att tatueraren inte kollade leg (killen sa att han var 18 år) och anser vidare "Jag tycker de har ärrat honom. Fortfarande när jag ser honom utan tröja reagerar jag. Det ser så onaturligt ut."

Öppet brev till mamman

Kära mamman,

Det är inte tatueraren det är fel på, det är din son som är problemet. I förlängning är det DU som är problemet. Är det på så vis att alla under 18 skall omyndigförklaras fram till den specifika dagen de fyller 18? Jag har svårt att tro att din son hade agerat annorlunda om mindre än ett år då han fyllt just 18.

Sluta skyll misslyckanden på andra och låt var och en ta ansvar för sina egna handlingar. Om man tycker det är tufft med stor drake på ryggen som 17-åring så tror jag inte man på sin 18-årsdag vaknar upp och tänker "Drake på ryggen? Störtlöjligt!".

Jag vill även be dig att sluta gråta ut i låtsastidningar. Bespara oss din förnekelse av det faktum att du är en bitter och bristfällig mamma.

Långa hundar göre sig icke besvär!

Alla som gästar Malmö slås av hur billigt allt är här, och då speciellt på Möllan. Idag på väg hem från ICA med riktning mot Möllevångstorget fick jag svaret på hur detta kan komma sig:



Så enkelt, så raffinerat! Det är ju skattefri zon.

Mmm... cykelnyckel

Idag kom det konkreta beviset på att om du gör gott så får du gott.

Precis som så många luncher tidigare bad Mia att få låna min cykel, vilket hon givetvis fick. Detta kostar mig inget men ger Mia friheten att cykla fort som vinden över Malmös vidder. Vad som skiljer denna dag från alla andra är att när jag fick tillbaka min cykelnyckel så fick jag även en gigantisk chokladkaka!

Visuellt kan man säga att jag bjöd på detta:



...och fick tillbaka detta:



Förutom att jag blev 200 gram underhudsfett rikare så blev stämningen på arbetet uppsluppen och en magisk glädje lade sig som ett täcke över lokalerna. Eftermiddagen fortskred med en känsla av total lycka och harmoni med verkligheten.

Tack Mia!

Kris
1) brydsam situation (i vilken ett avgörande är att vänta); kritiskt stadium l. ödesdiger rubbning i ngts utveckling l. fortbestånd o. d.; (med själslig strid, oro o. d. förbunden) avgörande l. genomgripande vändning i ngns liv.
Befinna sig i, genomgå en kris. En andlig, religiös, själs- lig kris.

TV4 och jakten på den förlorade trovärdigheten

När jag satt och bläddrade i nätupplagan av branschtidningen Resumé noterade jag tidpunktens toppnyhet:



Min spontana tanke var att Herr Gerdin ser lite väl negativt på saken. Jag tycker att han istället skall se positivt på att kanalen faktiskt arbetar med sin trovärdighet. Visst finns det mycket kvar att göra, men att inte ha med aftonbladet får nog ändå ses som ett steg i rätt riktning. Jag kan visserligen hålla med Gerdin i att man även borde ta bort expressen om man vill framstå som en seriös TV-kanal, men många bäckar små.

Ödmjuk? Vem?

Jenny:
Åhh... vad gott du luktar! Du luktar ju som mig.

Fruktens nyttigheter kompenserar ut det onyttiga...

Idag visade det sig att jag hade bartenderjouren här i trappuppgången. Detta var jag dock inte medveten om förrän Jenny ringden från grannen en våning upp och gav mig ordern: "Blanda ihop en strawberry daiquiri , jag kommer ner om någon minut. klick..."

Eftersom jag är en modern man som lyder min kvinnas minsta vink och är allmänt förtryckt så skred jag givetvis direkt till verket. Då vi saknade lime fick jag tillföra några extra droppar kärlek för att få till den där syrliga dimensionen. Jenny kom sedan nedspringande och stimmade koncentrerat några minuter innan hon for upp för trappan med cocktailglasen i partyhanden.

Kvar i köket stod jag med några droppar överbliven drink som jag inte kunde göra annat än dricka upp. Och gott var det!

Tårta? Bara tre varv till... snälla...

Visst är det kul att gifta sig, men vad är poängen med att åka runt Möllan och tuta oavbrutet hela kvällen?

Idealsituation
Mer fokus: glädjas åt giftemålet
Mindre fokus: få andra att inte glädjas åt giftemålet

Allsidighet är en dygd

Idag köpte jag det glansiga magasinet Hennes för att försöka finna mitt kvinnliga jag (läs: Jenny köpte tidningen med vårt gemensamma ICA-kort). På framsidan noterade jag en ung dam som såg väldigt glad ut. Damen var Carina Berg och del av omslaget ser ni ovan. Inga konstigheter så här långt.

Under kvällens matlagning lyckades jag ta mig tid att bläddra lite i det nyinköpta magasinet medan långkoket puttrade på spisen. Det var artikeln om just Carina Berg som gav mig en olustig, närmast obehaglig känsla i kroppen. Något var fel. Efter en stund insåg jag vad som var konstigt; hon har bara ett ansiktsuttryck!

Låt mig utveckla
SHUT UP! Enough already, Kristian Luuk! Who cares about Carina Berg anyway? The woman has only one look, for Christ's sake! Blue Steel? Ferrari? Le Tigre? They're the same face! Doesn't anybody notice this? I feel like I'm taking crazy pills! I invented the Kure Kure Blogg, I invented it! What have you done, Carina? You've done nothing! NOTHIIIING! And I will be a monkey's uncle if I let you ruin this for me, because if you can't get the job done, then I will! Die, you wage-hiking scum!



Fortfarande inte övertygad? Låt mig ge er än mer kött (alternativt tofu) på benen.

Jag tog 3 olika bilder från artikeln (notera att det faktiskt är 3 olika bilder) som jag placerade ovanpå varandra med 40, 60 och 80% opacitet. Vi kan här notera att munnen har näst intill perfekt skärpa! Vidare kan man notera att det i övrigt är nästan ett identiskt ansiktsuttryck:




Man kan ju bara spekulera i hur hennes semesteralbum ser ut...

Här är jag i fjällen, tror det var Vemdalen 2003


Här är jag på Bolshoiteatern, eller "Bollan" som vi kallar den, med min väninna Svetlana


Här är jag på Aq-va-kul, det var jätteskönt att vara ensam på badet. Det verkade som de höll på att renovera

Läst? Nej jag tittar mest på bilderna

Ok, nu har jag faktiskt inte läst artikeln i aftonbladet men jag vågar mig på en gissning ändå.

"Visar en sida som är jävligt jobbig"

Kan det vara den sidan av Per Gessle som skapar musik?