Öppet brev till den hela människoheten

Den enda rimliga förklaringen till att Sofi Fahrman syns på i snitt 23 bilder i Expressen och dess bilagor varje dag + oräkneligt antal bilder på nätet måste vara att hon inte har någon spegel hemma. Detta då det i så fall är det enda sättet för henne att se hur hon ser ut i alla sina kläder.

Problemet är dock att det är ungefär lika intressant att betala för 23 bilder på en egocentrisk "journalist" som att titta i någon annans semesteralbum. Till och med paparazzibilder på en semesterrund Goldie Hawn är ju kittlande i jämförelse.

Min önskan är således att det införs en speciell spegelskatt som syftar till att finansiera en helfigurspegel till just Sofi Fahrman. Så att hon kan titta på sig själv så mycket hon vill, varje dag. Och framför allt att vi andra slipper.

Dagens Jenny

I slutet av första halvlek av Champions League-finalen frågar Jenny lite försynt:

"När har dom rast?"

Trots de skyhöga lönerna kanske det inte är så långt mellan de stora finalerna i Europa och de små matcherna på skolgården?

Ur led är tiden

Trogna läsare känner till min svaghet för klockor. Denna svaghet har resulterat i att jag införskaffat ett par "extraklockor" utifall någon klocka skulle gå sönder. Försiktig som jag är har jag skaffat mig ganska många "extraklockor". Såpass många att jag behövde någonstans att förvara dem då mängden blev skrymmande.

Trogna läsare känner till min lösning på problemet, ni andra kan uppdatera er HÄR.

Såhär i efterhand kan jag erkänna att den lilla förvaringslådan i körsbärsträ känns lite löjlig. Speciellt i jämförelse med den eleganta lådan i svart pianolack som DHL levererade till mig idag, direkt från Tyskland. 7 kg ren njutning:



Istället för plats för blygsamma 10 klockor kan jag nu vårda 40 klockor. Det känns tryggt. Då jag är av en ekonomisk och återhållsam natur har jag givetvis inte 40 klockor. Jantelagen har stoppat mig vid 25 klockor, vilket jag fått komplettera med 15 extra klockarmband. Återigen utifall något skulle gå sönder. Man vill ju inte stå där 07.45 på morgonen och upptäcka att klockarmbandet är sönder, snacka om katastrof. Det hela ser ut ungefär såhär:



Less is more...

Dagens Modelle

Min kollega Modelle skrattar plötsligt högt och utbrister:

"Hahaha... Jag är bäst!"

Då detta efterföljs av en relativt lång paus, en sorts konversationspunkt, skulle detta kunna kvala in till ett festligt citat i sig. Dock ligger ribban aningen högre på denna blogg varför jag lät henne fortsätta tala ostört. Detta ledde till att jag fick höra detta:

"Så fort man får chansen skall man ju alltid försöka förstöra andras barn."

Detta var dock kraftfullt nog att föräras med ett uppmärksammande från bloggen. Dels då det framsfördes som ett självklart konstaterande och dels då det är sant. Att det sedan framkallande ett förstående "Mmm... du talar klokt" från kollegan är även det ett bevis för uttalandes genomtänkta budskap.

Kul, kul men hur menade hon?
Med "förstöra" menas givetvis inte att man skall utplåna andras barn utan att man skall hjärntvätta andras barn. Detta skall givetvis ske så ofta, så hemligt och så effektivt som möjligt.

Allt för att rädda framtiden från diverse föräldrars mer eller mindre tvivelaktiga värderingar och samtidigt bjuda berörda barn på en kittlande värderingsutmaning och alternativ världsåskådning.

Dagens Jenny

Jag ger er Jennys arbetsprov till Konstfack. Installationen heter Kaffe på maten och är tänkt att ses som en kommentar till Max Hamburgerrestaurangers kaffe som följer deras annars så utomordentligt smakfulla måltider:

Konsten att låta konsten tala

På vår väg genom de småländska skogarna stannade jag och Jenny på en bensinmack för att få lite andrum från bilfärdens alla intryck. Inne i den lilla butiken noterade Jenny skarpsynt denna ljudbok:

Detta visade sig vara en aningen invecklad och, enligt mig, inte helt optimal lösning.

Ljudbokens upplägg
Författare: Jesper Kärrbrink och Håkan Ramsin
Uppläsare: Veronica Silvstedt
Huvudpersonens ansikte på framsidan: Victoria Silsvstedt

Kommentarer
Sedan jag varit barn har jag fått mig intalat att bokens magi ligger i att fantasin får fritt spelrum och man bygger upp bilder och scener i sitt eget huvud. En del av historien lämnas till läsaren.

Detta tycker uppenbarligen inte Jesper Kärrbrink och Håkan Ramsin då de, sannolikt helt utan ekonomiska baktankar, väljer att blåsa upp Victoria Silsvstedts ansikte på framsidan. Givetvis inte för att sälja fler böcker eller få medieutrymme i lanseringen. Den konstnärliga integritet framför allt.

Att man sedan lanserade boken genom att bjuda på två trisslotter är givetvis inte heller ett sätt att bagatellisera författarnas yrkesstolthet och genuina tanke med det skrivna ordet som konstform.

Inför lanseringen kan man läsa:

"... Utöver en extrem intrig är det mest intressanta i boken författarparets nya polishjältinna; den stenrika och givmilda, gravt vapenfixerade och våldsamma Elisabeth Gripe. En rent hamiltonskt sammansatt personlighet. Till henne har modellen Victoria Silvstedt lånat ut sitt ansikte..."

samt

"... –När Victorias syster Veronica Silvstedt, som läst in boken till CD-bok, säger att Elisabeth Gripe och Victoria Silvstedt också delar ett antal personliga egenskaper känns det ännu roligare att Victoria vill ge sitt utseende till vår hjältinna...."

Slutord
Jag vill inte påverka er läsare i frågan om detta är ett smakfullt sätt att lägga fokus på bokens innehåll istället för att med rökridåer försöka prångla ut densamma till pöbeln. Dock vill jag skänka en stilla tanke till Victoria Silvstedt och hoppas att det inte är egenskaperna gravt vapenfixerad och våldsam som är just de egenskaper hon delar med huvudpersonen i boken.

Ps. mig lyckades de i alla fall lura att hjälpa till med marknadsföringen. För alla publicitet är väl bra publicitet. Eller?

Dagens mor

Jag, Jenny och mor sitter och tittar på regionala nyheter när vi bjuds på ett inslag om någon apa som fått barn. Det visas givetvis bilder på denna apa med barnapan i famnen:

Jenny: Åhh... vad gullig... åhh... titta... åhhh vad söt... åhh...

Mor: Vart är det gulliga? ...*paus*... Motbjudande till max.

Faktaruta

Antalet barnvagnar per capita i Nyköping, ni vet staden som anfölls av en rysk galärflotta 1719, är för närvarande 7,193.

1–0

Tycka vad man vill om fotboll men det är svårt att förneka AIKs TIFO i derbyt mot djurgården igår:



AIKs tunga nävar krossade inte bara motståndet innan match, utan även under match.

Treglasfönster is the new black

För er som tycker att det finns ytterligare att önska när ni lyssnar på en "skön kille med gitarr" så kan jag rekommendera Möllevångstorget en solig dag. Här bjuder vi på "sköna killar med gitarr".

Synd bara att de inte är så "sköna" utan snarare "osköna" och att mono i vissa fall överträffar stereo:



I detta fall hade jag faktiskt även kunnat tänka mig AUX.

Allt är bara jag, jag, jag.

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte har någon koll på varken H&M eller kända designers. Dock har just denna kombinationen visat sig vara såväl en guldgruva som en kompetent garderobsuppiffare.

Det hela började med att jag blev inlurad på H&M av Jenny som "hade hittat något sjukt roligt". Väl där visade det sig att hon menade ett par plagg ur H&Ms kändisdesignerkollektion. Då allt annat i denna kollektion varit slutsålt sedan tidens begynnelse var det alltså bottenskrapets bottenskrap som fanns kvar. I min storlek.

Nu kanske du tycker att detta i kombination med att plaggen matchar Dr Jannas badrumsgolv var köpskäl nog:



Det hela visade sig dock vara än mer raffinerat. Kändisdesignern (som jag givetvis aldrig hört talas om) heter Matthew Williamson. Med initialerna MW. Precis som jag.

Inte nog med det, han hade haft den synnerligen goda smaken att märka alla plagg med just dessa fina initialer:





Kontentan av detta är alltså att jag numera springer omkring iklädd festliga plagg med mitt monogram. I och med att jag nu slipper lämna in mina nyinköpta plagg till herrekiperingen för brodyr av just monogram betyder det att jag sparar 220:- per plagg. Då jag sedan slipper kemtvätta andra plagg då jag istället använder dessa sparar jag ytterligare 180:- per plagg. Allt som allt sparar jag in 800:- genom att köpa dessa plagg som kostade mig totalt 796:-, alltså en ren förtjänst på 4:-.

Man kan med andra ord säga att jag får betalt för att gå omkring i designerkläder. Inga konstigheter.

Respect

Klass, integritet och sjukt bra live. Enough said.

Dåligt samvete of kapitalistiska modekedjor

Med risk för att vara politiskt inkorrekt så ämnar jag här och nu fördöma fenomenet Runda upp.

Där står man i kön till klädbutiken som envisas med att ha med de allra lägsta sortens c-kändisar i sina in i märgen störande annonser/reklamfilmer och kommer fram för att betala. Efter att ha dragit sitt kort som betalning för det överprissatta plagg man till slut lyckats finna i sortimentet, som för övrigt är uppseendeväckande begränsat, så får man frågan:

"Vill du runda upp?"

Om man svarar något annat än "Ja" framstår man som ett sniket, egocentrerat och känslolöst svin som inte unnar de svältande barnen den där kronan. Bara för att man väljer andra alternativ när det gäller välgörenhet.

Här kan man kanske tycka att man nog kan bjuda på ett par kronor när man handlar kläder. Jag håller inte riktigt med.

När jag handlar i en butik vill jag varken framstå som snål framför de andra kunderna eller få dåligt samvete för att jag behåller mina kronor. Borde inte butiken själva runda upp? Istället för att jaga sina kunder med samvetskortet kanske de skulle kunna bjuda på samma kronor i det tysta för att dels skona sina kunder från en känsla av olust när de betalar och dels sluta rida på kundernas generositet för att få goodwill. En goodwill som i mitt sinne är ren badwill.

Butikerna vill alltså få en godhetsstämpel i och med denna kampanj, men samtidigt är det kunderna som skall stå för insatsen. Jag har, som framkommit, väldigt svårt när stora företag spelar på ens samvete för egen ekonomisk vinning.

Kom nu inte och säg att butikerna gör det för den goda saken. I så fall hade vi kunder varken behövt runda upp eller få dåligt samvete.

Falsk marknadsföring

Om de nu skulle vara döda när April kom, varför måste jag då lyssna på deras eländigt värdelöst undermåligt katastrofala skit varje dag på radion?

Jag rasar. Detta måste vara det absolut sämsta som producerats sedan Stefan & Krister.

Det är inte ofta, men denna gång kan jag inte nog uttrycka hur mycket jag verkligen hatar denna grupp. Nu kanske du tänker "... men hata är ju ett så starkt ord". Inte starkt nog säger jag.

Klargörande

Mitt förra inlägg visade sig bli en het potatis i bloggsfären. Folk har visat sin misstro, anklagat och rasat. Anledningten är detta fotografi:



Tillåt mig därför klargöra ett och annat i frågan. Givetvis med autentisk bildbevisning.

Var Kure Kure Martin verkligen inne på öppningen av Nasdaq?
Detta har betvivlats å det grövsta med kommentarer som:

"Jag tror att han kom för sent till öppningscermonin och var tvungen att arrangera detta foto i efterhand"

"Han är definitivt innanför ytterdörren, står med ryggen mot fönstret, där Nasdaq kan läsas utifrån. Frågan är väl om han kom längre in än så? Där inne finns väl också folk som kan skilja agnarna från vetet."

"Jag vidhåller dock att han står utanför och att texten är rättvänd från insidan. Jag baserar detta på att jag tycker mig se reflektioner av utomhusmiljön, vilka jag tror svärfar misstar för andra sidan glaset. Att de är reflektioner kan man tydligt se ovanför martins huvud. Vidare styrks min teori av beskrivningen i bloggtexten "Där står jag utanför Nasdaqbörsen".

Jag argumenterar därför också att han antagligen inte blev insläppt alls..."

Bevisningen
Knivskarpt fotografi på förberedelserna inför öppningen:


Finurligt foto genom en av kamerorna där vi tydligt kan se Kongressledamot Donald M. Payne bredvid en representant för baseballaget New Jersey Bears:


Slutligen bilden som ni alla väntat på, förklaringen till den spegelvända Nasdaq-texten:

Texten är alltså korrekt från insidan. Här prioriterar man de 20-tal som är med på öppningen framför de miljontals människor som passerar utanför lokalerna. Elitistiskt? Javisst.

Slutligen kan jag även passa på att nämna att de inte släpper in vem som helst till detta spektakel. Endast respekterade affärsmänniskor med kontakter och inte lika respekterade bloggare lyckas nästla sig in.

Som sagt: Elitistiskt.

Den ädla kampen för jämvikt

Där står jag utanför Nasdaqbörsen och väntar på att bli insläppt till öppningsceremonin...



... när det piper till i telefonen:



Familjen Widén/Hedén tillämpar givetvis politikkompensation. Inga konstigheter.

It must be the shoes

Det är jag och Spike Lee som insett att styrkan sitter i skorna. Därav inte helt ologiskt att jag under mitt besök i NY passade på att besöka oändligt många skoaffärer. Till slut gav mitt engagemang utdelning i form av ett par Adidas Adicolor:



Vi talar om ett par helvita Adidas Superstar 2 där man där man kan byta färgen på de 3 ränderna då dessa är insatser:



Tyvärr slutade Adidas fantasi vid de 6 olika enfärgade insatserna varför jag här och nu utlyser en läsartävling!

Tävlingen
Jag utmanar nu er läsare att designa de skönaste insatserna till mina nya skor. Det bästa förslaget kommer att pryda mina skor under minst en vecka och en kändisfest. Givetvis blir det hyllningsbloggning och sådant.

Antingen kan man komma med ett förslag ritat på fri hand eller så kan man använda Illustratormallen jag gjort. Mallen laddas lättast ner HÄR.

Bidragen skickas lättast till: kurekuremartin@gmail.com

Den ljuva barndom jag minns

... och tack vare dessa två fynd från resan kan jag minnas den än bättre. Prima telefoner av klassiskt snitt. Passar i såväl slott som koja:

Synd bara att jag hatar att tala i telefon.

I resans eftersvall

Trogna läsare undrar förstås vad som blev shoppat i New York. Trogna läsare vet även att saker definitivt blev shoppade då min största hobby trots allt är konsumtion. Trogna läsare kan även lista ut vad som stod på inköpslistan:

Dagens läsarfråga
Gissa slutartiden?


...och så blev de två

Såklart blev det även en liten till Jenny också.

Mitt New York

Trogna läsare vet att jag varit bortrest. Nu är jag tillbaka.

Som alla vet säger 1000 ord mer än en bild. Å andra sidan så går det snabbare att ta en bild än att skriva 1000 ord.

Här är således min New York-resa i bilder, helt utan kronologisk eller innehållsmässig ordning


















Det var en ljuv tid av mitt liv...

Hälsningar från New York

Hälsningar från New York

Hälsningar från New York

Hälsningar från New York

Hälsningar från New York